Tove Jansson!
I en av mina sommarkurser, Litteraturvetenskap deckare och spänningslitteratur för barn och ungdom, har jag gjort ett avslutande fördjupningsarbete om Tove Janssons tre bilderböcker Den farliga resan, Vem ska trösta Knyttet och Hur gick det sen?
Detta efter att ha läst Den farliga resan som ingick i kursen för min snart 3-åriga son. Han blev så fascinerad av boken och fastnade speciellt för bilderna som han kunde titta på och prata om hur länge som helst.
Tove Janssons Hur gick det sen? Är skriven redan 1952 och layouten är gjord på ett lite speciellt sätt. Den har nämligen ”flikar” på varje uppslag där man kan se lite grann av nästa uppslag och gissa vad som sen ska hända. Varje uppslag avslutas med att författaren frågar läsaren - vad tror du att det hände sen? På det viset får läsaren en ledtråd om vad som komma skall och lämnar åt fantasin att gissa. Enligt mig en pedagogiskt kul idé även om barnen behöver bli lite större för att kunna gissa.
I den här boken finns en bild som speciellt fångar min och sonens uppmärksamhet. Det är nästan i mitten av boken där man kan se ”Hattifnattarnas hus i genomskärning” och vid bilderna vid sidan om kan man se oväder med blixtar från himlen. Tove Jansson använder sig av väderförhållanden och naturfenomen som spänningshöjare eftersom åska och blixtar är sådant som barn ofta upplever som ruskigt.
De elektriska Hattifnattarna!
Boken Vem ska trösta Knyttet? (1960) handlar om ensamhet och utanförskap och är lite sorglig. Dock är bilderna i den här boken lite gladare och starkare i färgerna än i t ex Den farliga resan. I Vem ska trösta Knyttet? är det i många fall texten som förstärker Knyttets ensamhet även om också bilderna förmedlar Knyttets utanförskap till läsaren. Jag får en känsla av att Tove Jansson i denna bok använt starka och glada färger för att visa på hur roligt ”de andra” som umgås i gemenskapen har. Denna gemenskap och fest, som Knyttet inte är delaktig i utan endast iakttar på avstånd, förstärker Knyttets ensamhet i kontrasten med de glada färgerna. 
Den farliga resan (1977) var den första boken vi läste och som vi fastnade stenhårt för! Den är så speciell i både text och bild och fängslar både mig och sonen...
Den bild som vi fastnat mest för är bilden när hela gänget blir skrämda av något inne i berget och springer ut mot stupet. Den här bilden kan sonen titta på och prata om hur länge som helst. De frågor som dyker upp i anknytning till den här speciella bilden är t ex - vad är det för något läskigt mörkt med kloliknande ben som de springer ifrån och som man ser skymta inne i berget och kommer de att kunna hoppa över avgrunden? Som ett litet hopp dyker en luftballong upp längre bort, kanske ska den komma till räddning?
Vi kan som sagt prata om den här bilden hur länge som helst!
Enligt mig är det fina samspelet mellan text och bild som bidrar mycket till den höga kvalité som dessa böcker håller. Böckerna fascinerar inte bara barn utan även vuxna. Läser man böckerna flera gånger upptäcker man hela tiden nya saker i bild och text och det är mycket fascinerande. Texterna är dessutom väldigt finurliga och rymmer mycket väl beskrivna miljöskildringar.
Jag är mycket förtjust i dessa tre böcker och de lämpar sig mycket väl att använda till att diskutera kring i olika barngrupper. Dock är speciellt Den farliga resan enligt mig en bok mindre barn ska läsa tillsammans med en vuxen då den skapar många frågor och vidare fantasier. Dessa böcker finns oftast att låna på biblioteket då de är riktiga stilbildare och klassiker. Speciellt Den farliga resan är dock en bok man gärna vill ha i sin ägo...
Foto: Charlotte Wångstedt.
